English 1861-1922 Godward was a Victorian Neo-classicist, and therefore a follower in theory of Frederic Leighton. However, he is more closely allied stylistically to Sir Lawrence Alma-Tadema, with whom he shared a penchant for the rendering of Classical architecture, in particular, static landscape features constructed from marble. The vast majority of Godward's extant images feature women in Classical dress, posed against these landscape features, though there are some semi-nude and fully nude figures included in his oeuvre (a notable example being In The Tepidarium (1913), a title shared with a controversial Alma-Tadema painting of the same subject that resides in the Lady Lever Art Gallery). The titles reflect Godward's source of inspiration: Classical civilisation, most notably that of Ancient Rome (again a subject binding Godward closely to Alma-Tadema artistically), though Ancient Greece sometimes features, thus providing artistic ties, albeit of a more limited extent, with Leighton. Given that Classical scholarship was more widespread among the potential audience for his paintings during his lifetime than in the present day, meticulous research of detail was important in order to attain a standing as an artist in this genre. Alma-Tadema was, as well as a painter, an archaeologist who attended historical sites and collected artefacts that were later used in his paintings: Godward, too, studied such details as architecture and dress, in order to ensure that his works bore the stamp of authenticity. In addition, Godward painstakingly and meticulously rendered those other important features in his paintings, animal skins (the paintings Noon Day Rest (1910) and A Cool Retreat (1910) contain superb examples of such rendition) and wild flowers (Nerissa (1906), illustrated above, and Summer Flowers (1903) are again excellent examples of this). The appearance of beautiful women in studied poses in so many of Godward's canvases causes many newcomers to his works to categorise him mistakenly as being Pre-Raphaelite, particularly as his palette is often a vibrantly colourful one. However, the choice of subject matter (ancient civilisation versus, for example, Arthurian legend) is more properly that of the Victorian Neoclassicist: however, it is appropriate to comment that in common with numerous painters contemporary with him, Godward was a 'High Victorian Dreamer', producing beautiful images of a world which, it must be said, was idealised and romanticised, and which in the case of both Godward and Alma-Tadema came to be criticised as a world-view of 'Victorians in togas'.  Related Paintings of John William Godward :. | The Jewel Casket | Summer Flowers | Idle Thoughts | At the Gate of the Temple | The Old, Old Story |
Related Artists:
Juan Bautista del Mazo
Juan Bautista Martenez del Mazo (c.1612 - 10 February 1667) was a Spanish Baroque portrait and landscape painter, the most distinguished of the followers of Velezquez, whose style he imitated more closely than did any other artist. A fine painter himself, Mazo was a master of landscape, as proven by his most celebrated work View of Saragossa.
Paul Serusie
French Painter, 1863-1927
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.